Det kreativa uttrycket.

Vad är att uttrycka sig kreativt? Är det att skapa något som andra vill se, eller är det något jag gör för att själv få en chans att bearbeta och fokusera? Svaret är inte enkelt men för mig är det lika viktigt att få uttrycka mig i bild som i skrift. Kan jag dessutom kombinera dem är min lycka gjord.

För en tid sedan tog jag upp mitt skrivande igen. Jag kom in på en distansutbildning och träffade en skrivarcoach och fick då chansen att utvecklas inom mitt skrivande mer seriöst. Känslan blev till handling. Mina bilder fick ord och tillsammans blev det en helhet.

I samma veva förlorade jag min pappa efter en längre tids sjukdom, vilket ytterligare tydliggjorde mitt behov av att få bearbeta.  Den texten är jag inte beredd att dela med mig av riktigt än men jag tänkte att ni skulle få läsa en annan fiktiv novell som jag tänker mig passar ihop med den målning jag skapade vid ett annat tillfälle.

Känner du dig sugen på att testa att arbeta med båda uttrycken? Tanken att ni som kommer på min och skrivarpedagog Linas kurs i april ska få jobba lite åt det hållet. Koppla ditt skrivna ord med dina penseldrag. Du behöver inte ha testat något av det innan, tag chansen att häng med och se vad som händer!

Okej då kommer en av mina texter:



Lady in red

  Det var gudomligt skönt att sträcka ut benen framför sig. Kaffet i koppen framför mig rykte och den fluffiga, sockertäckta munken fick saliven att rinna till. Jag suckade nöjt. ”Äntligen en minut för mig själv, det hör inte till vanligheterna.” Jobb, hushåll och barnbarn upptog det mesta av min tid. ”Man vill ju ställa upp.” Jag lät pekfingret följa den framträdande venen på vänster hand. Snart, snart skulle jag ta ut min pension och då skulle jag ägna all min vakna tid åt det jag längtade efter; resor till Europas alla huvudstäder, ädelfiskande i fjällen och förtäring av alla de stora författarnas verk. Med en suck petade jag tillbaka glasögonen på näsan och slöt ögonen för en stund.

   ”Får jag slå mig ner?”

Jag öppnade motvilligt ögonen och kikade på kvinnan framför mig. Hennes klänning hade samma färg som vallmon på fälten på Österlen. Till det hade hon en svart sjal draperade över axlarna och ett läppstift som fick mig att tänk på en fyllig bourgogne. Det var något över henne som tycktes bekant. Hade vi mötts förut? Kanske var det på nyårsfesten hos Jörgen och Alma? Ja, så var det nog.

  ”Visst.” Jag visade en öppen gest med handen mot stolen mitt emot.

  Jag rätade på ryggen, harklade mig och slätade till min gråa sjal. Kanske såg hon att det var ett visst motstånd i rörelsen. Hon rättade till klänningen på baksidan av benen innan hon gled ner på stolen framför mig. Hon log och hennes blick var oceanblå. Min mage drog ihop sig och jag rynkade på ögonbrynen. Vad var det hon fick mig att känna, denna kvinna som jag bara vagt kunde placera i minnesbanken?

  ”Är du nöjd?” Blicken hon gav mig var öppen och magen lugnade ner sig. Det kändes snarare som en varm filt lade sig över mig.

  ”Nöjd? Tjaaa, vad menar du?”

   ”Med livet, tänkte jag. Du som har lyckats med så mycket.”

   ”Jag förstår inte riktigt. Lyckats med vad? Tänker du på det där quizet jag gjorde på Jörgen och Almas nyårsfest? Den var ju inte riktigt bara min ska du veta, jag hade hittat en del på en sida på nätet. Kahoot heter den. Du kan hitta den i App-store, eller vad det nu heter om man inte har en Iphone. Ska jag visa dig?”

  ”Tack, men det var inte riktigt det jag hade i tanken. Jag tänkte mer på de stora frågorna. Du vet, det händer att människor tänker mer på det de önskade hade hänt än det som faktiskt redan har hänt dem. Jag tror inte på det där att alltid fokusera framåt. Våra tidigare upplevelser och avklarade mål kan mycket väl vara glädjeämnen långt efter. Att minnas och vara glad över det man uppnått och även det man lärt på vägen kan ge dig en känsla av vara just nöjd. Är det inte så?”

  Hon smålog och jag kunde inte undvika att trivas i hennes sällskap. Vem hon är var så skulle jag komma på det så småningom och till dess kunde jag bara hänga med i samtalet.

  ”Vet du vad jag tänkte på när vi sågs sist? Att du har så många som bryr sig om dig. Både vänner och bekanta och dessutom har du alltid ställt upp för andra. Kommer du ihåg när Magnus och Klaras lilla bäbis fick krupp och du stannade hemma från jobbet för att hjälpa dem med barnet så det skulle få sova en stund? Eller hur du tog de värsta passen över jul och nyår när alla andra ville vara lediga? Du har helt enkelt många som är skyldiga dig ett tack.”

  ”Äsch, det är väl sånt alla gör?” Jag försökte fiska upp något ut minnet om när jag hade berättat om de här sakerna. Det kunde inte gärna ha varit på nyårsfesten, för även om jag druckit ett glas eller två så brukade sällan alkoholen få mig att börja orera om mig själv och mina förehavanden.

  ”Vet du, det är det faktiskt inte. Tro mig, jag sett det mesta. Och de flesta.” Skrattet mullrade från botten av hennes inre, på en gång både avståndstagande och inbjudande.

Mannen framme vid disken lyfte på blicken och såg ut över salongen. Han mötte min blick. Visst såg han så där märkligt på mig idag igen? Så där som man ser på gamla ensamma damer och farbröder som matar änderna vid ån i stan. Lite beklämmande.

  ”Vad har du kvar att göra egentligen? Har du något på din ”bucket-list” som du känner sorg över att inte hunnit med?”

  Frågan kändes ärligt menad. Den kröp in innanför skinnet och jag blundade för att känna in svaret. ”Känner sorg? Man ångrar bara det man inte gjort. Carpe diem”.

   ”Nej, inte direkt, fast jag skulle vilja besöka Wien. Och kanske Budapest. Jag har hört att det ska vara vackert där. Har du inte själv någon plats du vill se?”

  ”Jag har sett allt jag behöver se. För mig behövs inget mer än det jag redan har. Men du, visst var du i Paris för ett par år sedan? Tillsammans med Britt? Och lite innan det i Madrid? Fast det är väl när Bengt levde?”

  ”Ja, när Bengt levde reste vi mycket. Vi såg allt ifrån stränderna i Nice till bergen i Österrikiska Alperna. Oj, oj,oj vad mycket italienskt vin jag  hade druckit och vad många lokalproducerade fetaostar jag  hade smakat.”

  Jag suckade nöjt och drog mig till minnes en sommar när barnen just flyttat ut och Bengt och jag hyrt ett stort schabrak till husbil som vi sedan dragit runt Amalfikusten med. Dagarna spenderades på solvarma gator eller på kritvita stränder och på nätterna lät vi husbilen gunga i takt till våra rörelser. Det var borta nu, både Bengt och lusten att gunga i takt med någon, men då hade inget annat spelat större roll i mitt liv. Tvåsamheten hade varit mitt sätt att leva. Sedan Bengt försvann hade himlen blivit lite mer grå och vartefter vännerna blivit gamla och mindre mobila hade även min ork att genomföra de stora äventyren klingat av.

  Jag lyfte på blicken. Insåg att jag gått vilse i mina tankar. När jag mötte hennes blick visste jag vem hon var. Inte konstigt att jag inte hade kunnat placera henne förut. Vi hade aldrig förr mötts öga mot öga, jag hade bara skymtat henne som hastigast vid ett par tillfällen i mitt liv. Klädseln hade varit olika alla gånger och jag undrade vad det berodde på att hon valt så starka färger för min skull.  Det kanske var för att jag alltid drömt om att bo i Spanien och umgås med människor som dansade flamenco?

  ”Är du okej?” Hon lade huvudet på sned och såg på mig med sina isblå ögon. En liten strimma av grönt framträdde nu mer tydligt och gav henne en varmare blick.

  ”Ja, tack. Det är okej. Jag var bara inte helt beredd”

  ”Jag förstår. Det är sällan så, men hur känner du nu? Är du nöjd?”

  ”Ja, jag känner mig nöjd. Vad händer nu?”

  Hon sträckte ut handen och jag fattade ett fast tag om den. Jag noterade att mannen vid disken försökte se på mig ur ögonvrån, som om han ville visa sympati men inte ville tränga sig på. Jag reste mig på förvånansvärt starka ben. Hon följde efter och lade sin hand på min arm. Det var dags.

  En gång vände jag mig om innan jag gick ut genom dörren. Kaffekoppen stod kvar på bordet, sockersmulorna glittrade på bordsskivan. Allt var sig likt men stolarna var tomma.

  Jag visste inte vad som väntade utanför. Det enda jag visste var att jag var redo. Det var inte längre viktigt att leta. Ingen pusselbit sakandes, inget mål fanns att söka.

  Vinden slet tag i dörren som for upp med ett brak. Tillsammans tog vi steget ut och med blicken i hennes tog jag klivet över tröskeln och vidare över den smala trottoaren. Den röda sjalen kring hennes hals fladdrade till och lade sig ett ögonblick över mina ögon. Jag hörde inte bromsarna tjuta eller de förskräckta ropen från människorna på andra sidan vägen. Jag såg bara en vacker röd klänning och oceanblå ögon.