En plats.... ska jag tolka under ett läsår på distanskursen två-dimensionell gestaltning på Eskilstuna folkhögskola. Jaha, tänkte jag; vad är det? Måste man ha varit på den plats man ska tolka? Måste det ens vara en fysisk plats? Eller funkar det med en mental?

Efter kursstarten gick funderade jag länge kring vad det skulle bli, men som i det mesta så trillar det över en när man minst anar det. Efter lite bakgrundsforskning föll den ena biten efter den andra på plats. Så klart... Där var min plats!

Som ni ser har jag påbörjat en akryl som är ganska stor, 70 x 100 om jag inte minns fel. Den kommer att ta tid att färdigställa men det är också tanken att den ska.  På bilden kommer en båt att synas liggande på en strand. Himlen är soluppgång eftersom det utspelar sig på Gotlands östra kust.

Gotland är i sig en plats av betydelse för mig och jag hade kunnat nöja mig med det budskapet men jag gick vidare i tanken. Båten på bilden är en baltisk flyktingbåt från slutet av andra världskriget. De finns lite här och där på den gotländska östkusten och ligger kvar i en sanddyn eller ett skogsparti som en påminnelse om tider som varit. I dem satt flyktingar från båda sidor av kriget, både militärer och civila, sida vid sida.

Havet och flykten förde dem samman.

Knappt två sekel senare var båtarna (inte samma men andra) vända åt andra hållet.  Kvinnor från Sverige färdades över Östersjön till Polen. Där fanns läkare som inte ställde frågor om varför de hamnat i "olycka". Hemma i Sverige var det olagligt med aborter om inte en våldtäkt kunde bevisas.

Havet erbjöd en möjlighet de inte hade i sitt eget land.

Tre sekler senare åker jag på en färja en stormig natt i september. Skrovet riste och skakade, människor låg i korridoren i sina egna spyor. Porslinet krossades i matsalen.

Min pappa, kom upp till oss på de högre däcken och sa åt oss att inte gå ner. Han såg det som vi inte skulle se, hur höga vågor kastade sig mot skrovet och hur båten kämpade för att hålla sig på rätt köl.

Vi gick av strax innan midnatt, mörbultade av naturens våldsamheter. Ett par timmar senare fick vi beskedet om Estonias undergång.

Havet ger och havet tar.

Min plats som jag beskrivet är alltså havet och allra mest Östersjön. Hur den påverkat liv och fortsätter påverka liv. Vi tar den för given men vi behöver samarbeta med den för att kunna använda dess potential. Så när mitt alster är klart, se den inte som en tavla med en båt.

Se den som en manifestation över havet och dess betydelse.

❤