Kanske är det dags att visa upp en annan sida också av mig själv. Som jag skrev förut har jag bearbetat min pappas bortgång genom att skriva. Jag har skrivit prosa och poesi, högt och lågt. Ibland blev det bra, ibland blev det dåligt, men när jag skrev den här... då gjorde jag bokslut med sorgen. Nu minns jag det som var lätt och glatt.

Varsågoda att läsa om ni vill. Jag kallar den FÖRSONING.

Kommentera gärna vad ni känner och tycker.

//Catharina

Försoning

Jag förstod aldrig

vad det var du såg,

du spejade över staketet

ut där friheten låg

Kanske mindes du det som redan varit

det som i glömskan sen föll bort

när dimman i tanken blev större

och dagens ljus blev alltför kort

Jag minns dagen du vände dig om

och glöden i blicken inte längre brann

du såg på oss med förtvivlan

när sanningen inte längre var sann

Dagen kom när vi insåg

att din kropp inte längre var din

skalet du bar blev din rustning

sydd av nerver och skinn

Det fanns dagar som innebar glädje

när minnet dig inte så ofta svek

andra dagar var tyngre

då inget längre var lek

Det kom en dag när vi dörren stängde

till hemmet där du nu fick bo

”Du får det bra här pappa,

de tar hand om dig nu, må du tro”

Men i hjärtat så sved det och brände

för där låg lögnen och värkte,

vi blinkade tårar mot lampan

och hoppades att du inte märkte

Besöken blev korta och tystades ner

”Han är inte längre så som han var”

”Han mår bra men är inte samma”

Vi hade ursäkten färdig och klar

Den dagen jag satt vid din sida

iklädd skyddsrock och munskydd i grönt

släppte vi lögnen tillsammans

och du somnade in så skönt

Förlåt, för att även mitt minne mig svek

när du fanns i min närhet var dag,

hur kan det vara så svårt att minnas,

varför väntar man alltid ett litet tag?

Varför väntar man till chansen är förlorad

tills blicken inte längre finns?

att säga att man älskar någon borde

vara det allra första man minns.