I mitten av 00-talet tog jag sats och anmälde mig till en kurs i oljemålning. Målandet hade funnit med mig hela livet men steget till att ta hjälp och utvecklas hade jag inte tagit förrän då.

Lokalen luktade terpentin och oljefärg och vi fick klä oss i skyddsrockar och genom det kliva in i portalen till konstnärsskapet. Under sex månader gick jag dit en gång i veckan och arbetade med samma alster alla gånger. Det var ett foto på en groda, som min kompis fotat, som skulle avbildas i olja. Processen var stundtals slitig och inte alltid så angenäm, särskilt som min lärare ofta uttryckte ett missnöje över det vi skapat och hur vi arbetade. 

Efter sex månader kände jag mig klar. Jag var nöjd! Jag hade lyckats ta mig i mål! Jag visade min duk för läraren, en äldre man med hår åt alla håll, som tittade på den en stund och sa:

”Ja, den är bra men den är bättre så här.”

Därefter tog han upp min pensel, doppade den i färg och stänkte ner min tavla med färgen. Jag minns chocken och hur jag kände mig i det närmaste kränkt. Sex månaders arbete som slutade med att någon annan stänkte färg på den!
Den här händelsen gjorde att jag tappade lusten att måla många år framåt och det var först när jag självmant upptäckte glädjen och kraften i det kreativa som jag tog tillbaka min arena.

Idag, när jag leder mina kurser, är jag därför mycket noggrann med att låta eleven leda processen och att jag är det stöd eleven behöver. Jag tar inte penseln och drar strecken utan min ambition är att guida eleven genom dennes utveckling. 

Alla har en kreativitet inom sig men vi uttrycker den på olika sätt och jag önskar hjälpa andra att hitta sin egen uttrycksform.